Om det funnits en röd tråd genom mitt arbetsliv så kan den med ett ord kallas människokärlek. Och av alla lärdomar som slog rot i mig genom yrkeslivet är det den om relationer som grävt sig djupast. Att relationer är grunden till allt. Till andra människor, till vänner, arbetskamrater och partners, till främlingar. Om det vid livets slutskede finns någon ånger handlar den alltför ofta om misskötta relationer, om förlorade vänner och ovårdade band till sin familj.

Men också ångern över att inte haft en relation till sig själv. Att ha levt någon annans liv, varit osann mot sig själv, låtit fel saker fungera som drivkraft i livet. Av att ha försakat sina drömmar och önskningar, hållit inne med sina känslor och tankar för att inte stöta sig med andra och deras förväntningar på en.

I stället för att försöka vara lycklig tilläts rädslan för förändring och för det okända att fortsätta regera beteenden i gamla, trygga mönster. Den rädsla som var så levande och stark mitt i livet, framstod i slutet som så futtig.

Det är tankar som dessa som följer mig in i det här arbetet.