Vi har egentligen sysslat med det i alla tider, använt berättelser för att förstå oss själva, vår omgivning och vår plats i tillvaron. Inom biblioterapin gör vi just detta, använder texter för att starta nya slags samtal inom oss och mellan varandra. För att upptäcka oss själva på nytt.

Vi använder alla möjliga slags texter. Poesi, låttexter, noveller, bilderböcker, sagor, ja vad som helst. Formatet är inte det viktiga utan det är vad vi gör av texten som är intressant. Ofta läser vi högt tillsammans och reflekterar över vad som väcks i oss av tankar, känslor, minnen eller drömmar. Att sedan skriva enskilt under tystnad, fritt eller efter instruktioner, leder till djupare insikter. Efteråt pratar vi lite mer, om det känns rätt. Ibland kan ju nya insikter upplevas alltför ömtåliga för att delas innan de mognat lite.

Du behöver inte alls vara van vid att läsa eller skriva för att ha nytta och glädje av biblioterapi. Skriv- och läsvana har ingen relevans. Vi skriver inte för att skriva bra utan för att må bra, och läser inte för att förstå texten utan för att hitta oss själva i den.

Efter att ha handlett biblioterapeutiska samtalsgrupper i snart sex års tid har jag hunnit notera några återkommande effekter, oavsett vilka deltagarna är.

Det förvandlar oss att helt kravlöst få umgås med livets större frågor tillsammans med andra i grupp eller enskilt med en terapeut. Frågor om kärlek, livsglädje, föräldraskap, förändringar, ensamhet, om födelse och död. I stället för att sitta ensam med dessa funderingar mötas i grupp, läsa och skriva och ta sig an dem tillsammans, gör dem mer hanterbara.

Att få läsa, skriva, samtala med och lyssna på andra hjälper oss återkoppla till vår mänsklighet. Vi påminns om att vi inte bara lever för att gå på rutin, konsumera, arbeta, och uppfylla våra roller. Biblioterapideltagare saktar ofta ner sina liv. Blir bättre på att vara närvarande i dem och lägga märke till nyanser, hitta sin egen inre röst och förstå när något känns rätt eller fel.